Ville från Levälä

Mats Wilhelm Levlins (1879-1963) levnadskrönika nedtecknad av Pär-Erik Levlin

Ville reser ut i Världen

Medlemsblad för Levälä Släktförening Nr 10, 1988
Det var på våren 1897. I den lilla byn Ytterjeppo i Österbotten gick Ville en, 17-års pojke, och tog adjö av släkt och vänner. Han skulle ge sig ut i världen och det gladde honom, men samtidigt var han ledsen över att vara tvungen att lämna sina vänner och särskilt sin mor, som han tyckte mycket om. Han måste ge sig av. Hans far var död och nu hade hans två äldre bröder tagit över det lilla hemmanet. Han ville ju inte stanna som oavlönad dräng åt dem.

Respengar hade han fått. Det var 30 mark av de 50 som han skulle få som utlösen från hemmanet, arvet efter fadern. Det var inte mycket, men det räckte för att resa till den stora staden Helsingfors, landets huvudstad. Där tänkte han söka arbete på något bygge. Så länge hans far levde hade han ofta hjälpt honom slöjda och timra. Han tyckte sig därför ha vana att hantera yxan.

Söndagsmorgonen den fjärde april skjutsade hans bror Johannes honom och hans resgods till Jeppo station. Resgodset bestod endast av två knyten, det ena med litet arbetskläder och verktyg och det andra med torrskaffning, bröd, litet smör och en bit rökt fläsk. De senaste dagarna hade det varit så varmt så vägen var ställvis snöfri. De var därför tvungna att ta en kärra, men hästen de spände för var den han brukade kör med och hade betraktat som sin.

Han hade hört att det var mycket billigare att resa med något som kallades blandat tåg. Han frågade därför efter en biljett till ett sådant. Om någon timme skulle det komma ett som gick till Vilppula. Därifrån kunde han sedan resa vidare. Ett blandat tåg var egentligen ett godståg, som man kopplatt en personvagn till. Ett sådant tåg gick sakta, stannade vid varje station och växlade godsvagnar hit och dit, så att det var sena kvällen när tåget kom till Vilppula. Här blev det uppehåll för natten. Något tåg gick inte vidare förrän nästa morgon.

Vid de senaste stationerna Myllymäki och Haapamäki hade det stigit på ganska många resande i den tidigare nästan folktomma vagnen. Nu steg alla av och sökte sig till några hus i närheten av stationen. Ville följde med några karlar och fick för 25 penni ligga på golvet i en banvaktstuga över natten. Tidigt följande morgon gick ett tåg till Tammerfors. Ville följde med tåget som blev nästan fullsatt, för den dagen var det marknad i Tammerfors. Det var även därför så många följt med tåget i går kväll.

I Tammerfors frågade Ville efter blandat tåg till Helsingfors. Det skulle gå ett om två timmar, så han köpte biljett och gick sedan ut och tittade på marknaden. I god tid var han tillbaka vid stationen och steg på det tåg som anvisades honom. Efter en lång väntan satte tåget igång. Så såg Ville som hade ögonen med sig, att tåget gick åt samma håll som han hade kommit ifrån i morse. Han tänkte att man hade visat honom fel tåg. Då han inte ville åka tillbaka till Österbotten, nappade han snabbt åt sig sina knyten och hoppade av tåget. Det tunga godståget hade ju ännu inte hunnit få upp någon nämnvärd fart, så det gick bra.

Ville gick tillbaka till stationen och frågade en stationskarl, som han mötte på perrongen, efter tåget till Helsingfors. Det far ju där borta, följde du inte med? Det är så att alla tåg kommer från öster in till Tammerfors station och far ut igen åt öster. Utanför staden delar sig spåren åt norr till Österbotten och åt söder till Helsingfors. Nu visade det sig att nästa tåg söderut gick först på eftermiddagen och det var det ordinarie persontåget till Helsingfors. För att följa med persontåget måste han byta biljett och betala till. Han fick även många timmar på sig att se på marknaden.

På eftermiddagen for han då till Helsingfors och den här gången hölls han på tåget. Det var sent på kvällen när han kom fram och steg in i vänthallen på Helsingfors station. Han hade knappt hunnit tänka på vart han skulle ta vägen, när en man kom fram till honom och frågade om han kommit med tåget och behövde rum för natten. Det behövde Ville och mannen nämnde en adress till ett resandehem. Då Ville inte kände staden, bad mannen honom vänta medan han uträttade ett ärende, så skulle han visa vägen. Ville väntade och mannen förde honom till ett resandehem på Mikaelsgatan, alldeles bakom hörnet från Järnvägstorget. Det var mannens resandehem, så han gick varje dag till stationen och försökte få nattgäster. För 1 mark natten fick Ville en säng i ett rum fem bäddar. Sängen var så kort att Ville sparkade ut gaveln under natten. Resan kostade Ville lite över 16 mark. Då återresan nästa vinter med persontåget till Jeppo kostade 13 mark var det nog inte på billigaste sätt Ville reste till Helsingfors.

Följande morgon var Ville tidigt i farten. Han lämnade det mesta av sitt resgods under sängen, tog bara med sig en del av sina verktyg och litet bröd. Så begav han sig ut på stan för att söka arbete. Först gick han till stationen och tillbaka, men sedan vek han av från Mikaelsgatan och gick längs Regeringsgatan till Senatstorget. Där beundrade han den mäktiga kyrkan ovanför torget och de ståtliga byggnaderna runt omkring. Därifrån tog han Unionsgatan österut, men när han kom till långa bron tyckte han det bar av utanför staden och vände tillbaka. Så gick han sedan fram och tillbaka hela förmiddagen längs varje gata i det gamla Helsingfors mellan Esplanaden, Kajsaniemigatan och Norra Hamnen. På flera ställen byggde man och där frågade han efter arbete. De flesta var inte alls intresserade, men på ett par ställen frågade man ändå varifrån han kom och vad han hade gjort förut. Då man hörde att han kom direkt från landet var man inte intresserad längre.

Fram på eftermiddagen sedan han ätit sitt bröd och vilat litet, började han gå i den stadsdel som låg väster om Esplanaden. Länge stod han och beundrade de gamla finska kasernerna vid Kaserngatan. När han kom till Högbergsgatan och den branta backen med Helsingfors brandstation överst kom just i detsamma en gumma, som drog en tungt lastad dragkärra. Hon började dra så tungt i backen att Ville genast gick och sköt på kärran åt henne. Gumman sade, det är bra, skjut på du bara, det är nog så tungt att dra den.

Väl komna upp på backen tänkte Ville lämna gumman och hennes kärra. Hon tackade för hjälpen och Ville svarade som sig bör: Assit ti tack furi! (Intet att tacka för). Då han tänkte gå sade gumman, hör du pojke ha inte så bråttom, varifrån är du? Ville såg på den gamla gumman och kände sig så långt hemifrån. Månne en sån ens vet var Österbotten är. Han hade ju rest i två dagar. Van att alltid svara artigt på äldre personers frågor, svarade han ändå att han var från Österbotten. Det behövde du inte säga, sade hon, det hörde jag genast du öppnade mun. Ville blev lite snopen och sade, att han var från Nykarleby socken. Från vilken by där då? – Från Ytterjeppo. – Från vilken gård där då, envisades gumman. – Från Levälä. – Vems pojke är du på Levälä då? – Levälä Simas. – Och Herre gud och Cajsas! Utbrast hon. Nu stod Ville med mun öppen. Gumman visste ju till och med vad hans mor hette!

Gumman berättade att hon också var från Ytterjeppo, från Knuts på andra sidan ån och att hon varit skriftskolkamrat med Cajsa. På den tiden, då skriftskolan var den enda skola man egentligen gick i, höll man noga reda på sina skriftskolkamrater. Gumman ville nu höra nyheter från hembygden och Ville berättade. Hon frågade så vad han gjorde i stan och var han bodde. Han berättade att han just kommit, sökte arbete och bodde på resandehem, men att det var förskräckligt dyrt. Gumman sade att så länge hennes man Mattsson levde, brukade han nog hjälpa såna där pojkar som kom till Helsingfors för att söka arbete. Om du följer med mig hem och ser var jag bor, kan du sedan hämta dina saker och ligga hos mig tills du får det ordnat för dig.

Han följde med henne och sköt på kärran. Den var lastad med en så och ett par bunkar med tvättkläder som hon varit till stranden och sköljt. Kläderna förde hon först till den familj åt vilken hon tvättat, och sedan fortsatte de till hennes lilla stuga i Röda bergen. Det var således åt det håll där Tekniska Högskolan nu ligger. Stugan hade kök och kammare, men kammaren var uthyrd åt några byggnadsarbetare.

När arbetarna kom hem på kvällen diskuterade man tillsammans Villes situation. De trodde inte att Ville hade stora chanser att få arbete på något bygge i Helsingfors. Det var så att när man började bygga tidigt på vårarna anställde man så många arbetare man behövde och att senare få arbete var svårt. Då sade gumman att hon hört att Villes kusin, byggmästare Spolander, från Lovisa senaste söndag varit i staden och sökt byggnadsarbetare. Han höll på att bygga en ny restaurang och pensionat för badanläggningen i Lovisa. Lovisa var ju vid denna tid badort, främst med gäster från St. Petersburg. Allt skall vara färdigt när badsäsongen börjar vid midsommar och arbetet är försenat, så han har nog arbete åt dig. Det tyckte arbetarna också var ett bra förslag, så Ville beslöt sig för att resa till Lovisa. När Ville tänkte efter kom han ihåg att hans far hade haft en moster som varit gift med byskolläraren Spolander. Det måste vara hennes son. Han tyckte ändå att han hade mycket kvar att se i Helsingfors, så han stannade där till fredagen och låg på nätterna på golvet i gummans kök.

Fredag kväll tog han tåget till Borgå och fortsatte ut ur staden längs Lovisavägen. I Illby försökte han knacka på i en gård för att försäkra sig om att han var på rätt väg. Han hörde folk röra sig därinne, men sent som det var öppnade de inte och han var tvungen att fortsätta vandringen. I Godby hittade han gästgiveriet. Där blev han insläppt i drängstugan, där han fick sova på golvet till morgonen. Han fortsatte vandringen men tyckte att det skulle vara för uselt att komma gående till Lovisa. När han kom till gästgiveriet i Pernå, hörde han att det endast var ett skjutshåll kvar till Lovisa och att skjutsen kostade 50 penni. Han tog då skjuts dit och bad pojken kör honom till badhusbygget.

Där sökte han upp byggmästaren och berättade vem han var och att han sökte arbete. Spolander blev mycket glad, för Ville var den första av hans släktingar som sökt upp honom. Arbete fick han och även när bygget var färdigt och de flesta andra arbetarna for till Helsingfors, fick Ville fortsätta på andra mindre arbetsplatser Spolander hade i Lovisa. Ett billigt logi fick han genom de andra arbetarna på bygget. När han kom var ju följande dag söndag och efter kyrkobesöket firade han framgången genom att äta middag på Nykterhetskaféet. Det var första gången han åt köttbullar och de godaste köttbullar han ätit i sitt långa liv, berättade han över ett halvt sekel senare.

Ville på arbetsförtjänst i Lovisa och Helsingfors Medlemsblad för Levälä Släktförening Nr 19, 1997I Medlemsblad nr 10 år 1988 återgav jag vad Levälä Ville berättat om hur det var när han 17 år gammal ”gav sig ut i världen” för att förtjäna sitt uppehälle. Han tog tåget från Jeppo station den fjärde april 1897 och kom efter en något äventyrlig resa på måndag kväll till Helsingfors. Följande dag såg han sig omkring i staden och sökte arbete utan att lyckas, men träffade en gumma född i Ytterjeppo som bjöd honom på gratis logi och gav honom rådet att bege sig till Lovisa. Där var hans fars kusin Karl Fredrik Spolander byggmästare och behövde arbetare. Dit reste han på fredag, kom fram följande dag och blev väl mottagen och fick genast arbete.

Spolander höll då på med att bygga restaurangen för Lovisas badanläggning. Den skulle vara klar första juni då badsäsongen började vid midsommar. När bygget var klart reste de flesta arbetarna till Helsingfors men Ville blev kvar i Lovisa. Spolander hade en del mindra arbeten att ta itu med, så han lovade att Ville inte skulle bli arbetslös. Visst hade han arbete först, men längre fram blev det sämre med förtjänsten. Så kom elden lös i bryggeriet och återuppbyggnaden gav arbete långt in på hösten. Då hade Spolander även fått i uppdrag att bygga till och renovera fru Lagerströms gård i hörnet av Smedsgränd. Där fick Ville arbete till mitten av mars följande år.

På sommaren hade han även fått sällskap av sin bror Isak, då närmare 16 år gammal. Det var tänkt att Isak skulle få lära sig något yrke och Ville talade med en plåtslagare som kunde tänka sig ta en lärling. När Isak kom var han sjuk och oförmögen att arbeta. De hoppades dock att han skulle krya på sig när han fick äta sig mätt på kraftig mat och så verkade det till en början. Senare på hösten reste Isak hem.

Ville som var ensamstående arbetare med 12 timmars arbetsdag levde nog på en rätt enformig kost. Det var bröd, smör, rökt fläsk och mjölk när han lyckades få tag på sådan. Affärerna var öppna till sent på kvällarna så torrskaffningen kunde han köpa i dem, men mjölk såldes endast på torget av bönderna, eller när de körde runt i staden till sin fasta kundkrets. Körde de då förbi bygget och hade något över kunde han få köpa en skvätt.

Med Isak som springpojke kunde alla köp ske på torget och kanske något billigare direkt av producenten. På söndagarna gick de ibland till Nykterhetskaféet och åt middag.

Då Lagerströmska gården var klar hade Spolander inte något annat arbete att erbjuda Ville. Han for då till Helsingfors och sökte arbete. Det var lätt att få jobb nu när han redan hade ett års praktik hos en känd byggmästare. Han arbetade först på ett bygge i norra hamnen. Sedan en månad på Nylandsgatan 5 där han fick lära sig att hyvla och lägga golv och därefter några veckor på Blekholmen åt en ingenjör Ståhlberg. Efter det kom han tre månader i statens tjänst med renoveringsarbeten på Nylands kaserner, gamla postkontoret och sist var han med och satte in ett mellantak i ett magasin på Skatudden. Vad han lärde sig denna tid i Helsingfors sade han att han haft mycket stor nytta av senare i livet som gårdsägare i Vasa. Att lönen var 3 mark per dag tyckte han även var mycket bra för en så ung och oerfaren pojke.

I Helsingfors fick han även en arbetskamrat från Jeppo. Det var Johan Vilhelm Östman från Gränden. Han var nästan jämt ett år äldre än Ville. De trivdes mycket bra ihop och skaffade sig gemensamt logi på Andra Linjen i Sörnäs. På sommaren kom även Isak till Helsingfors för att söka läkarhjälp och fick bli där och bo med dem.

Bostadsförhållandena då var ju inte riktigt vad vi är vana med. De bodde inackorderade i en familj, som hyrde en bostad om ett rum och kök. Familjen bestod av man och hustru i 60-års åldern, hustruns mor 81 år gammal och hustruns föräldralösa systerson i 15-års åldern. De sov i det något större rummet, medan de inneboende fick sova i det lilla köket. Ville och Johan låg i en utdragssoffa och åt Isak bäddades på sofflocket lagt på två stolar.

Söndagen 22 augusti var Spolander till Helsingfors och lejde arbetare till ett större bygge han fått. Då arbetet på Skatudden just skulle bli klart sade Ville och Johan upp sig för att en vecka senare resa till Lovisa och Isak följde med.

I Lovisa blev de inneboende hos förman Lindfors på Smedgränd 5. De hade ett stort kök med en mindre kammare innanför. Den fick pojkarna hyra. Familjen Lindfors själv var 5 personer. De hade tre flickor. Den yngsta Emilia eller Emmi, då just 12 år, berättade senare att när hon kom hem från skolan den första september, sade mamma åt henne att det är tre pojkar i kammaren, de skall bo hos oss. Mamma skulle just servera välkomstkaffe åt dem och Emmi ställde sig att nyfiket kika in genom dörrspringan. Pojkarna och flickorna blev snart bekanta med varandra och fast Ville och Johan arbetade sina långa dagar hade de nog krafter kvar att springa ute en stund med flickorna och göra ofog. Emmi berättade även att Ville skrev mycket troget hem till sin mor mest varje vecka. Hade det varit avlöningsdag lade han en 5 mark sedel i brevet, annars åtminstone ett frimärke. Isak använde vintern i Lovisa till att gå i skriftskolan.

Bygget i Lovisa var klart första juni 1899. Då for pojkarna till Helsingfors och Isak fortsatte hem till Ytterjeppo. De fick genast arbete. Johan började förbereda sig att söka in till industriskolan för att bli byggmästare vilket han även lyckades med. Ville beslöt att han till hösten skulle resa till Amerika och började förbereda sig för det. Det gjorde han de första dagarna i december, efter att först varit hem och hälsat på och tagit farväl.

Ville som emigrant till Amerika.

Medlemsblad för Levälä Släktförening Nr 21, 1999
För två år sedan i Medlemsblad nr 19 återgav jag Levälä Villes berättelse om när han i sin ungdom under 2½ år var byggnadsarbetare i Lovisa och Helsingfors. Jag slutade med att han gjorde sig klar att resa till Amerika. På senhösten 1899 kom han hem till Levälä för att ta farväl av sina nära och kära inför den långa resan till Olympia, WA, U.S.A.

Trots att han varit så länge borta på arbete hade han ej lyckats spara ihop hela reskostnaden. Inte för att han slösat med pengarna, men han hade ju en stor del av tiden haft sin sjuka bror Isak med sig och stått för hans uppehälle och läkarkostnader och så hade han sänt en slant till sin mor då och då. Hon levde ju på sytning och hade ännu yngsta sonen Otto med sig. En god vän hade även fått låna litet för sina studier. Nu hade bröderna Jakob och Johannes, vilka redan voro i Olympia sänt honom det tillskott till reskassan han behövde. Biljetten från Hangö till New York kostade 150 mark och där ingick kost och logi hela vägen. Tågbiljetten New York Olympia kostade 52 dollar = 260 mark, men då fick han hålla sig med kost själv. Han behövde nog ha 150 mark för övriga och oförutsedda utgifter.

Lördagen den 18 november 1899 steg han på tåget i Jeppo för resan till Hangö. På söndagen avgick en av de s. k. finnbåtarna till Hull i England. De var egentligen inte byggda till passagerarbåtar, men inredda med våningssängar i lastrummen där emigranterna stuvades in. Ville lyckades få en plats med madrass, dyna och filt på en lucka på mellandäck. Där var det frisk luft och vädret var bra.

I Hull fick de stiga på ett tåg till Southampton. Resan gick via London och emigrantvagnarnas dörrar var låsta så att ingen skulle kunna hoppa av tåget. Där fick de sedan vänta i ett hotell ett dygn på båtens avgång till New York. Resan över Atlanten skedde med ett riktigt passagerarfartyg, där emigranterna sov i hytter för fyra personer. Måltiderna serverades i en matsal och Ville som var van att leva på bröd, smör och fläsk tyckte maten var god.

När båten kommit till New York och Ville gått genom immigrantkontrollen lotsades han och en del andra till ett tåg som skulle gå västerut. Några deltider för resans olika etapper har jag tyvärr ej, men Ville var ensam kvar av gruppen som tillsammans steg på tåget i New York när det på lördagseftermiddagen den andra december stannade på stationen i Seattle WA. Några problem hade det ej varit på tågresan för konduktörerna togo väl vara på sina greenhorns och såg till att de kom av tåget på rätt ställe. Men tänk hur tröttsamt det måste ha varit att sitta där på en hård träbänk och knapra på sin torrskaffning hemifrån i flera dygn.

Nu när tåget stannade kom konduktören till Ville och tecknade åt Ville att han skulle ta sitt resgods och följa med. De gick ut genom stationshusets väntsal till planen framför. Där stod en poliskonstapel som konduktören talade med. Konstapeln tecknade åt Ville att följa med honom och de gick en bit längs en gata tills han öppnade en dörr och tittade in sade något och efter några minuter kom en kvinna ut. Polisen talade med henne och sedan vände hon sig till Ville och förklarade på norska hur det var. Det gick ju bra att förstå. Nu var det lördag kväll och något mer tåg idag gick ej till Olympia. I morgon är det söndag och då går inga tåg alls och hon slutade med att det här är ett boardinghouse så du kan stanna här till måndag och då ta första tåg till Olympia. Det var ju inte mycket annat att göra i en okänd stad så Ville följde med in. Han fick äta middag och jag tror säkert han gick och lade sig. På söndag sedan han ätit frukost var han naturligtvis nyfiken på staden han kommit till så han gick ut för att se sig omkring. Han hade inte gått länge innan han i ett gathörn såg en man som han tyckte såg ut att vara från Finland. Kanske var det kläderna som gjorde det. Han gick fram och frågade och visst, svaret var jag är från Voitby. Mannen hade tydligen känt sig ensam och var glad att få tala svenska så han gick omkring och visade Ville staden, de var och åt middag på en 25 cents restaurang. De hämtade Villes packning från hotellet vid station och Ville sov nästa natt på samma boardinghous som voitbybon vilken följande morgon följde honom till tåget.

Avståndet från Seattle till Olympia är inte mer än c:a 90 km men det är ju tättbefolkat så antalet stationer kunde ha varit ganska stort, men mer än 3-4 timmar kan ju resan ej ha tagit.

Väl ute från station börjad Ville fråga efter West Hotell och efter att gått i given riktning kom till rätt ställe. Det var ett boardinghouse som ägdes av en Backlund från Munsala. Bröderna hade skrivit att Ville skulle ta in där. Backlund var en vänlig man som lovade att nästa dag ta Ville med till hamnen och en båt som kunde ta Ville med till den brygga dit timret från den loggingscamp han skulle till släpades. Följande eftermiddag följde Backlund med till båten och talade med styrman så de skulle sätta av Ville på rätt ställe. Där hade de en provisorisk järnväg för transporten av virke. Ville fick efter någon väntan följa med tåget upp i skogen, men det stannade vid ett ställe där det skulle stå över natten. Gubbarna visade på stigen bredvid spåren så Ville förstod att han skulle fortsätta till fots. Det tog inte heller länge innan han såg en uthuggning i skogen med två timmerhus. Genom dörren till det ena var det litet trafik. Han gick in där och blev genast omringad av gamla bekanta från Ytterjeppo. Alla var glada att se honom och ville höra hur det var hemma. Han berättade och framförde hälsningar och samtidigt försökte han spana omkring sig och se var han hade sina bröder. Jakob hade rest för 12 år sedan när Ville bara var 8 år, men Johannes hade han ju sett för tre år sedan före han for till Helsingfors. Det var ju även i början av detta år som Johannes hade rest till Amerika. Då sade Åman: 'men ska du int häls på Jakop na' och såg på en gubbe med långt skägg som stod och tittade på dem. Då förstod Ville vem som var Jakob och hälsade på honom och frågade efter Johannes. Johannes hade bara någon vecka tidigare lämnat kampen och farit för att söka arbete i gruvorna. Det samma gjorde Jakob bara en vecka senare när han sett att Ville lyckligt anlänt och nog skulle klara sig.

Timmercampen var kanske inte det ställe man skulle vara på om man snabbt ville lära sig engelska. Av de 70 man som bodde där menade Ville att det på sin höjd var 10-15 som inte talade svenska och de flesta var österbottningar. Lönen för timmerhuggarna var 2,20 dollar per dag men för kost och logi drogs det av 26 dollar i månaden. På vintern var det dock ofta så dåligt väder att man inte kunde gå ut och arbeta. Då kunde det ibland inte bli mycket mer än att det täckte avdraget. På våren när dagarna blev längre höjdes dagpenningen till 2,50. Annars gjorde man ej av med mycket pengar i kampen för vanligen var timmerhuggarna in till stan endast två gånger om året, till jul och fjärde juli.

Ville stannade i timmercampen endast 5 månader. Den 5.5.1900 reste han till Idaho för att arbeta i gruvorna. Där var dagpenningen 3 dollar man kunde arbeta varje dag och arbetsdagen var alltid 8 timmar lång. Där arbetade han i en blygruva och fick börja med att skyffla den lös sprängda malmen på vagnar för att transporteras ut ur gruvan. Efter ett år i Idaho flyttade han till koppargruvor i Arizona. Dit kom snart även Jakob och Ville fick börja arbeta tillsammans med honom. Jakob var borrare och Ville blev hjälpborrare. Det var just att borra han ville lära sig för han tänkte att när han lärt sig det ordentligt skulle han resa till Sydafrika och bli borrare i guldgruvorna där. Där blev borrarna rika. Lyckligtvis for han aldrig dit för där drabbades de av silikosen och dog unga.

Våren1902 tog Jakob Ville med sig och for tillbaka till Cripple Creec, Colorado. Där hade han ju varit förut och fått goda vänner, bl.a. Gust Mattlar och hans syster Maria från Malax. De hade nu ett eget mindre boardinghouse i en bosättning som hette Gouldfield en bit utanför staden Victor och där fick även Jakob och Ville ta in. De många Gruvorna i Cripple Creec området var alla guldgruvor, men verksamheten hade nu börjat minska. Bröderna fick ändå genast arbete som borrare i en av de större gruvorna som hette Independence. Man sade att den fått namnet av att den som upptäckte fyndigheten på platsen gjorde det en Independence Day (fjärde juli). Han hade stupfull ramlat omkull på sluttningen, sedan sparkat och bökat för att komma på fötter igen innan han somnade, När han vaknade såg han några korn som lyste gula i gruset. Han hämtade redskap, tog prover som han vaskade och visst var det guld. Han gjorde en inmutning och blev rik. Man behöver ju inte tro allt man hör, men det återspeglar nog något av livet där.

Huvudorten Cripple Creec hade c:a 10000 invånare, och en huvudgata kantad med stenhus på bägge sidor. Där hade de varit, de större affärerna, hotellen, barerna och bordellerna. Jag var där våren 1981 och såg hur det såg ut nu, så långt efteråt. De flesta husen vid huvudgatan var restaurerade, men på en del tomter fanns endast ruiner kvar. På den ena sidan av gatan bakom husen var ett stort fält, som man såg att det varit bebyggt med små trähus. Här och där stod rester av husen kvar i olika grader av förfall. De var byggda på resvirke av 2 x 5 tums plankor. På yttersidorna var spikade bakar, d. v. s. ytterstyckena när man sågar upp en stock till bräder. De var lagda liggande med tjockändan varannan gång åt höger, varannan gång åt vänster. På insidan hade man vanliga bräder, ej spontade. Innanför bräderna var vindtätningen av tidningar och isoleringsfyllningen bestod av hö. De som ännu stodo upprätta såg på längre håll ut som stockhus.

Husen, 'cabins' kallades de, var små med en golvyta på 5 x 6-8 m. De hade vanligen varit uppdelade i två rum av en vägg parallell med gavlarna Vid mitten av den väggen hade man en kamin som värmde bägge rummen och på vilken maten lagades. Så enkelt hade nog största delen av arbetarna bott, men de tänkte väl inte heller bli fast bosatta, varför det enda som gällde var att bo så billigt som möjligt.

Staden Victor hade då c:a 5000 invånare. Den hade även en del gamla stenhus men även på en kulle ett större stenhus av något modernare snitt. Det var hela områdets skolhus. I staden fanns även den gamla svenska lutherska kyrkan. Den fick jag även gå in i. Utanför det gamla centrumet fanns ett modernare småhusområde där jag fann kyrkans vaktmästare. Vid förra sekelskiftet fanns det mindre bosättningar litet överallt på hillarna, som Gouldfield med 2000 invånare utanför Victor. Hela områdets befolkning uppgick då till c:a 35000 personer. nu var det c:a 5000 personer som levde främst på turismen, inte minst på vintern.

Ja det var området dit Ville kommit, men det var litet trångt på deras boardingshous och dessutom var det andra hyggliga karlar som ville bo på ett bra boardinghouse. Då fick Maria ett erbjudande av en äldre svensk dam som drev ett mycket större boardinghouse i Gouldfield. Hon ville sälja det. Det hette El Paso Hotell. (Se pärmbilden på Levälä-Släkten Del 1.2.) Huset hyrde hon men hon ville överlåta kontraktet och sälja möbler och annan utrustning. Maria var genast intresserad men tyckte det var för stort att klara ensam så hon talade med sin väninna Lydia Svedberg. De kom överens om köpa det tillsammans, skrev under köpekontraktet och tillträdde hotellet den 1.9.1902. Det var ju ett ganska stort hus i två våningar. I nedre våningen fanns en stor matsal mot gatan och två sovrum. Innanför salen fanns ett stort kök och alla serviceutrymmen som tvättrum, bykstuga rum för uppbevaring av linneförrådet och persedelvård och olika förådsutrymmen. I övre våningen fanns 13 sovrum. Man hade vanligen 10-20 gäster och det sägs ha förekommit tillfällen då man hade upptill 30 och de som arbetade i skift fick även sova i skift. På morgonen skulle alla ha frukost och en matlåda med till jobbet. I den matlådan ingick alltid en frukt, vanligen ett äpple eller en apelsin. På förmiddagen städades alla rummen och sängarna bäddades. Måndagarna var de stora bykdagarna då även gästernas kläder tvättades och sedan även vid behov lappades och sköttes om på bästa sätt.

Men snart skar det sig mellan de två kompanjonerna och Maria ville lösa ut Lydia. När Lydia såg huru gärna Maria ville bli ensam boss lyckades hon pressa upp sin utlösen högre än skäligt var. Våren 1903 fick Maria lösa ut henne.

Det blev en dålig affär för Maria när en strejk bröt ut i distriktet 10.8.1903. Gruvfacket strejkade för att få upp minimilönerna från 3 dollar om dagen. Gruvorna stängdes och arbetarna började flytta bort. En del gruvägare började anställa strejkbrytare. Striden blev lång, hård och våldsam. Nationalgardet inkallades. Vid sprängningen av en bomb vid Independence gruvans depot dödades 13 strejkbrytare ännu i juni 1904. Hösten 1903 var Ville 2 månader i Leadville Colorado i arbete. I december tog han ledigt och for till Gouldfield. Den 12.12.1903 vigdes där hans bror Jakob med boardinghousvärdinnan Maria Mattlar. Pastorn från den svenska församlingen i Victor förrättade vigseln. Ville firade även jul med sin bror och svägerska. Nu fick han även göra en ny bekantskap, som skulle bli av stor betydelse för honom. Endast ett par tre veckor tidigare den 13.november 1903 hade Maria fått dit sin syster Matilda från Malax till sin hjälp. Matilda skriver i sitt framkomstbrev hem att strejken pågår ännu, men Maria har 8 boardare och Gust och Jakob att laga mat åt och så tre kor att sköta så hon förstod ej hur hon hann med allt, men det hade nog kunnat bli svårt om Gust och Jakob hade haft arbete, nu kunde de hjälpa henne.

I början av januari 1904 reste Ville till White Pine i Colorado för att arbeta i gruvorna där och stannade till februari 1905, då han återvände till Gouldfield. Nu var den stora strejken slut och det gick att få arbete igen, trots att en stor del av de mindre gruvorna aldrig öppnades på nytt. Nu börjar det i Tildas brev hem till Malax skymta fram huru hjälpsam och händig Ville var. I breven står det ju William som Vilhelm heter på engelska. Det dröjde ändå till den 30.12.1906 innan den svenska pastorn fick komma till boardinghouset och sammanviga Matilda och Ville till äkta makar.

Nu hade det nog bestämts att man nästa vår skulle resa hem till Finland igen. Brödernas svärfar ville att de skulle komma hem och köpa hans hemman i Malax. Någon annan av hans barn kunde inte göra det. Pengarna skulle gå åt att betala hans skulder och han ville ej hamna på fattiggården. De hade lovat göra det och vara hemma till midsommar. Maria skulle bara först sälja boardinghousets inventarier. Det visade sig lättare sagt än gjort. Hon fick slumpa bort det mesta och så mycket som möjligt tog hon med sig hem. Jakobs och Villes bror Johannes som skulle följa med hem och som kom dit i början av juni fick sysslolös vänta där till slutet av juli innan de kunde anträda resan.

 

Ville hemma i Finland igen

Medlemsblad för Levälä Släktförening Nr 24, 2002
I Medlemsblad nr 21 återgav jag Levälä Villes berättelse om de dryga 7½ år han vistades som gruvarbetare i Amerika och slutade med förberedelserna för hemresan i juli 1907. Den resan gick till Malax där de genom köp skulle överta svärfars hemman. Han hade stora skulder och ville ej gå i konkurs och hamna på fattiggården. Han hade egentligen 2 hemman, ett större på Mattlars nummern och ett mindre i grannskapet, som svärfadern hade köpt under fattigåret 1867. Det mindre köpte Ville för 5000 mark, större delen av det kapital han sparat ihop i Amerika. Jakob som varit där i 20 år och då även hade ett mycket större kapital kunde överta det större hemmanet och även ge sytning åt svärföräldrarna. Nu var Ville bonde på eget hemman, men det var litet, endast 6 hektar odlad mark. Han började genast bryta upp mer mark för odling och kunde öka odlingsmarken med 3 hektar. Sedan fanns det ej mer mark som gick att odla.

Han diskuterade läget med hustrun och de var överens om att det nog vore bättre om de flyttade till Vasa. Där kunde Ville få ett arbete som han kunde försörja familjen på och deras lilla kapital kunde de lägga i en gård med hyreslägenheter som de kunde sköta och ha som sparbössa.

Vid slutet av år 1910 hade Ville funnit en gård, som var till salu och som han ville ha. Det var Skolhusgatan 17. Där fanns 2 bostadshus, ett längs gatan och det andra inne på gården samt en uthusbyggnad. Byggnaden längs gatan var ett 2-vånings reveterat trähus men tillbyggt med sten fram till tomtgränsen mot nr 15. Där fanns 4 lägenheter att hyra ut, 2 med 5 rum och kök och 2 med 2 rum och kök. Gårdsbyggnaden var helt i trä, något kortare än gatbyggnaden och endast med förhöjd vindsvåning och med frontespiser mitt på bägge långsidorna. Där var lägenheter i bottenvåningen, varav en om endast ett rum och tre i vindsvåningen.

Det bästa med fastigheten var dock läget. Mittemot på andra sidan Skolhusgatan var en park, Barnparken ned till Strandgatan och på andra sidan den fortsatt parker ner till hamnen. I området bodde mest tjänstemän och affärsmän som ju i allmänhet var goda hyresbetalare. Köpebrevet undertecknades den 2 januari 1911. Priset på fastigheten var 96500 mark. Sedan tillkom karterings och lagfartskostnader om 1000 mark. Det var ju en oerhörd summa jämfört med det hemmansköp han gjort i Malax och de medel han hade tillgängliga, men det möjliggjordes av att på fastigheten fanns ett hypotekslån på ursprungligen 70000 mark, på vilket endast obetydliga amorteringar gjorts och på vilket ett fast belopp betalades varje år, varav den del som översteg 6% i ränta utgjorde amortering. Han fick även överta ett annat inteckningslån på c:a 20000 mark. Hemmanet i Malax sålde han åt Jakob för 6000 mark. Han hade ju ökat den odlade arealen med 50 % och byggt till 2 rum till boningshuset. Familjen kunde dock inte flytta till Vasa genast den 2 januari då alla lägenheter voro uthyrda. Hyresgästen i enrummaren hade inget kontrakt och kunde därför sägas upp. Där kunde de flytta in redan den 25-te januari.

Arbete hade han redan avtalat så det kunde han börja genast de flyttat in till staden. Han fick arbete på ett snickeri på Vasklot, som ägdes av en malaxbo, en son till en av hustruns halvsystrar. Man tillverkade byggnadssnickerier, främst fönster och dörrar. Där arbetade c:a 15 till 20 man, enligt ett gruppfoto av personalen jag har sett. Lönen var 5 mark per dag. Det var ju mindre än hälften av lönerna i Amerika men så var levnadskostnaderna även lägre. Ville sade att då före kriget klarade sig familjen 2 vuxna och 2 barn bra på 60 mark i månaden.

Nu började det nog gå bra men rummet de bodde i var nog alldeles för litet. Till första flyttdag den 1 juni sade de upp familjen i vindsvåningen på östra ändan av gårdshuset. När de flyttade dit lät han genast installera eljus i lägenheten. Alla lägenheter i gathuset hade elljus, men endast ett par större i gårdsbyggnaden, fast staden haft eget elverk sedan 1885. De första åren lät han även installera elljus i alla lägenheter och nya gjutna spisar i alla kök.

Den här tiden gav gården i hyror 6400 mark per år. Räntor och amorteringar gick på drygt 5000 mark, så det var bra om överskottet räckte till för alla renoveringsarbeten och nya installationer även om han utförde så mycket som möjligt av arbetet själv. Det gick bra så länge han hade arbete på snickeriet, men redan 1913 började det se ut som byggandet skulle avta i Vasa och med det behovet av byggnadssnickerier. Vid slutet av året kom arbetsgivaren och talade med Ville och frågade om Ville kunde hjälpa honom. Han behövde ta ett mindre banklån för att ha medel till en del inköp av material, för att kunna fortsätta driften av verkstaden. Det var endast något mellan 5000 och 10000 mark som behövdes och då kunde ju Ville även säkra sitt eget arbete. Efter att ha diskuterat med sin hustru skrev Ville på borgensförbindelsen. När världskriget bröt ut i juni 1914 blev det nästan helt slut med byggandet och snickeriet gick i konkurs. Ville blev utan arbete, dessutom med ännu större summa i skulder.

Ville gick och talade med bankdirektören och framhöll att om de krävde att han betalade det lån han gått i borgen för nu och sätter honom i konkurs när han ej kan göra det kommer de att göra en stor förlust för ingen betalar nu så mycket nu för fastigheten så mycket som krävs för att täcka alla lån och det är de som har topplånen. Han visste ju även att sattes han i konkurs nu skulle han aldrig kunna få sådana krediter som nu och kunna köpa något av större värde. Direktören insåg att han hade rätt och han fick även den nya skulden intecknad i fastigheten.

Kvar var nu problemet att han var utan arbete. Det var det många som blev dessa dagar och nya arbeten var ej så lätta att finna. Ville hade en idé. Han gick till snickeriets konkursaktion och köpte fabrikens häst och körredskap. Stall fanns på Skolhusgatan 17. Med några såar på kärran började han köra ut vatten på stan.

Vasa stad hade vid denna tid inte ännu vattenledningar. De flesta gårdar hade egna brunnar, men de var nästan alla liksom den på Skolhusgatan 17 torra. Vasa hade egentligen endast två för alla tillgängliga brunnar som höll vatten. Den närmaste var Dammbrunnen som låg på andra sidan järnvägen en bit till höger om Smedsbyvägen. Där var alla dagar långa köer och ofta måste man vänta så länge vattnet rann till. Längre bort fanns Kasakbrunnen som Ville mest använde sig av då han tyckte den hade bättre vatten. Han försökte få större kunder och hade bl. a. stadens största tvättinrättning, någon allmän bastu och några större gårdar. Han fann snart att det var bäst att börja arbeta på nätterna. Vattnet var inte uppgrumlat och det var ingen trängsel vid brunnarna. Hans arbetsförtjänst kunde nu variera litet men var inte mindre än när han arbetade på snickeriet.

För att öka inkomsterna något hade han även i juni 1914 från den mellersta vindslägenheten tagit ett rum till den egna lägenheten. Det rummet fick egen dörr ut till utgångstrappan. Detta gjorde han inte för att familjen behövde större utrymme, utan för att de skulle kunna hyra ut ett möblerat rum. Nu fick hustrun även litet extra arbete med att städa och kanske servera morgonkaffe åt hyresgästen. Rummet var ganska stort så där bodde ofta 2 personer. Nu när världskriget brutit ut sände Ryssland även trupper till Finland för att bevaka kusterna. Då staben för trupperna i Södra Österbotten låg i Vasa fanns det många unga officerare som hellre ville hyra rum på stan än bo på kasern. De var städade personer och betalade bra och säkert.

Staden startade byggandet av ett vattenverk och började lägga ned vatten och avloppsledningar i gatorna 1915. Följande år kom ledningarna till Skolhusgatan och den 21.8.1916 skrev Ville på anslutningsavtal nr 53, så han var nog ganska tidigt ute. Vattenmätaren installerades den 8.9.1916 och vattnet släpptes påden 1.10.1916. Priset på vattnet var 80 penni/kubikmeter med vissa mängdrabatter för storförbrukare. Det priset gick inte att konkurera med när man körde med häst och kärra.

Nu var det endast i gatbyggnadens lägenheter vattnet drogs in. Gårdshuset fick vänta på sitt vatten till 1920, men de kunde hämta vatten i tvättstugan i gathusets källare. Det var ändå en förbättring. Nu var det nog slut med att köra vatten men kanske det gick att få andra körslor ibland. Men genom de förbättringar på bostäderna som gjorts gick det väl också att höja litet på hyrorna.

Hösten 1917 fick Ville höra att Anders Levälä, som 1897 och 1899 köpt hemgården av hans bröder Simon och Johannes, nu hade sålt den åt en purmobo Anders Kronqvist. Det grämde honom att han ej känt till att hemgården varit till salu. På våren följande år fick han höra att hemmanet igen var till salu. Anders Kronqvist hade köpt det för att ge det åt en av sina söner. Nu hade sonen stupat i frihetskriget, så han ville sälja det snabbt för någon behövde ta hand om det till våren. Ville reste skyndsammast till Ytterjeppo för att tala med sin svägerska Hanna, Ottos hustru. Han visste att Otto som nu var i Amerika hade sänt hem pengar som nu hotades av inflationen. Hanna kunde inte tänka sig att göra en så stor affär ensam men när Ville lovade att överta halva hemmanet och garanterade att det skulle bli betalt, lovade hon att ta ut allt hon hade sparat och ställa det till förfogande för köpet. Då kunde de gå till förhandlingar.

Då Anders Kronqvist som gett 25000 mark för hemmanet senaste höst ej hade någon som kunde ta hand om hemmanet nu när vårbruket närmade sig och inte hade någon annan spekulant, Gick han ned med priset till 22500 mark. Köpeavtalet slöts den 1.5.1918 med följande villkor: 2500 mark skulle ges genast i handpenning, 10500 mark skulle betalas inom 30 dagar och 9500 mark skulle betalas med en skuldsedel löpande med 6% ränta. De 30 dagarna var vad Hanna behövde för att få ut sina pengar.

Nu fick Ville snabbt resa hem igen för att snarast vara tillbaka med hästen för att sätta igång med vårbruket. Hustrun och barnen fick komma efter nar skolorna slutat och stanna där till 1 september när de började på nytt. Ville var nu bonde igen och det var nog det yrke han helst ville ha. Gården i Vasa släppte han inte heller ifrån sig och det var kanske nog den som gjorde att han kunde låta sina barn gå i skola och studera.